Kapten Mats, eller som han ibland mot sin vilja kallades – Masse Kasse Lasse, Mats-Ola, Tjockis eller helt enkelt "Kapten" – satt vid bryggan och stirrade på en plastmugg med ljummet kaffe. Morgonen var lugn, vilket irriterade honom. Lugna dagar innebar att det fanns tid att göra saker han skjutit upp, som att sortera repet efter tjocklek eller räkna exakt hur många plastpåsar han samlat på sig i sitt skåp.
Hans funderingar avbröts abrupt av en fiskmås som med kirurgisk precision släppte en kladdig överraskning rakt i hans kaffe. Mats stirrade på koppen. Han sneglade upp mot måsen. Måsen stirrade tillbaka, som om den just utmanat honom till duell.
Det var i det ögonblicket han hörde det. Ett ljud som inte hörde hemma i en lugn hamn. Ett dovt dunk, följt av ett plask. Mats stelnade till. Det där var ljudet av något stort som föll i vattnet.
Han såg sig omkring. På kajen låg en röd resväska, illa placerad precis vid kanten, som om den just hade varit på väg någonstans. Några meter bort stod Gösta, den lokale fiskaren, och petade sig i örat med en tandpetare. Han såg oskyldig ut. För oskyldig.
Mats reste sig långsamt och gick fram till väskan, men tvekade. Den såg ut att ha några år på nacken, men någon hade fäst en ny bagagelapp på handtaget. Texten var oläslig, som om någon medvetet gnuggat bort det. Samtidigt sneglade han mot Gösta, som nu låtsades vara djupt intresserad av sin egen nagel.
Havet låg stilla, men där väskan tidigare stått såg Mats hur små bubblor steg upp till ytan. Något hade hamnat i vattnet. Något stort.
Mats kände att något inte stod rätt till. Två möjligheter låg framför honom.
Vad gör Kapten Mats?