Kapitel 3A: Dykardräktens förbannelse

Mats inspekterade dykardräkten noga. Den luktade svagt av gammal tång och var något fuktig, men det var väl normalt för en dykardräkt? Han ryckte på axlarna och drog den på sig. Den satt tajt. Väldigt tajt. Som om någon skräddare med ett ondskefullt sinne designat den för en människa två storlekar mindre än Mats.

Efter mycket stånkande lyckades han få på sig dräkten och hoppade i vattnet. En perfekt dykning! Eller, ja, en dykning åtminstone. Han sjönk som en sten – vilket var oroväckande, eftersom han glömt att kontrollera om dräkten faktiskt var fungerande. Men än så länge höll den tätt, och han såg sig omkring. Långt där nere kunde han ana ett mystiskt föremål på havsbotten.

Det var då han upptäckte problemet.

Dykardräkten var en **antik prototyp** – en av de där experimentella modellerna som aldrig borde ha godkänts för användning. En modell som kom med en *inbyggd självuppblåsande funktion* – något som nu aktiverades.

Innan Mats hann reagera hördes ett *PFFFFT* och dräkten blåstes upp som en ballong. Hans armar och ben sträcktes ut som en uppochnervänd sköldpadda, och han började stiga. Snabbt.

Vattnet virvlade runt honom när han **sköts upp genom ytan som en mänsklig champagnekork**. Han flög genom luften, förbi måsar och ett förvånat segelbåtssällskap, innan han—

*SMACK!*

Landade rakt in i masten på en förtöjd fiskebåt. Där hängde han, vickandes fram och tillbaka som en uppstoppad fågelskrämma.

Gösta tittade upp från bryggan och skakade på huvudet. "Märkligt, det där händer oftare än man kan tro."

**SLUT.**

Börja om