Kapitel 4A: Väskans förbannelse

Mats stod med händerna om väskans lås och stirrade på Gösta. "Om du vet något, säg det nu!"

Gösta skakade på huvudet. "Jag vet bara att vissa saker är bättre oöppnade. Som gammal surströmming. Eller skattkistor i förbannade tempel."

Mats fnös. "Det där är vidskepelse. Om vi låtit oss styras av sånt hade vi fortfarande varit rädda för svarta katter och att gå under stegar!"

"Jag går inte under stegar."

"För att du är vidskeplig?"

"För att det ofta står folk på dem, och jag vill inte få en hink i huvudet."

Diskussionen dog ut där. Mats ryckte på axlarna och vred om låset. Väskan öppnades med ett *klick* och en puff av damm steg upp.

För en bråkdel av en sekund verkade ingenting hända. Sedan började väskan *skaka*.

"Det där känns inte bra," muttrade Gösta och tog ett försiktigt steg bakåt.

Innan någon hann reagera kom ett *WHOOOOSH!* och en **gigantisk fjädermekanism** exploderade upp ur väskan. Ett gammalt, men väl fungerande, "Mekaniskt Jack-in-the-box-försvarssystem" – en uppfinning från någon som troligen led av både paranoia och humor.

Mats och Gösta hann precis byta en sista blick innan de **sköts rakt upp i luften**.

De steg. De steg förbi bryggan, förbi fiskebåtarna, förbi en förvånad fiskmås och vidare **uppåt**.

"Jag sa ju att vi inte skulle öppna den!" skrek Gösta.

"Och JAG sa att vidskepelse är dumt!" skrek Mats tillbaka.

De passerade en höjd där flygplan brukade befinna sig, och en pilot blinkade skeptiskt åt synen av två skrikande män som svävade förbi.

De steg ännu mer.

Och sedan... slutade de stiga.

De föll.

"Jag vill bara påpeka," vrålade Gösta, "att jag ALDRIG velat vara en del av det här!"

"Det var ju du som sa att vi inte skulle öppna väskan!"

"JA, OCH DET VAR EN BRA IDÉ!"

Deras färd slutade rakt ner i en **stor tunna fylld med inlagd sill**.

Fiskeboden där tunnan stod förklarade sedan att de officiellt blivit **de första människorna som drunknat i en sillinläggning**.

**SLUT.**

Börja om